ju-jutsuns historia

I Japan rådde under medeltiden ständiga inbördeskrig mellan olika länsherrar och klaner. Samurajer anställdes för att slåss för deras domäner. Under dessa hårda livsvillkor utbildades samurajerna till otroligt skickliga krigare. De tränades från barnsben i såväl beväpnad som obeväpnad stridsteknik. Efter flera hundra år fick inbördeskrigen ett slut i och med att Tokugawa-regimen tog makten i början av 1600-talet. Den nya regimen stängde gränserna för utlänningar och därmed för influenser utifrån.

De obeväpnade stridsteknikerna spreds bland gemene man och användes till självförsvar då endast samurajerna fick bära vapen.

När samurajerna inte längre behövdes som soldater förändrades stridsteknikernas användningsområde. De beväpnade stridsteknikerna förvandlades i många fall till att bli ett medel för att nå det zenbuddistiska målet, stillheten i sinnet (jfr. hinduismens nirvana). De obeväpnade stridsteknikerna spreds bland gemene man och användes till självförsvar då endast samurajerna fick bära vapen. Begreppet ju-jutsu började användas i slutet av 1600-talet som ett samlingsnamn för olika stilar med mycket olika innehåll men med gemensamma grunddrag.

JAPAN ÖPPNAS MOT OMVÄRLDEN

När Japan åter öppnades mot omvärlden under andra halvan av 1800-talet, efter att ha varit ett stängt land med ett föråldrat feodalsamhälle höll ju-jutsun på att glömmas bort i japanernas iver att ta till sig allt vad västvärlden hade att ge. En av de män som ville rädda ju-jutsun för eftervärlden var Jigoro Kano. Han hade studerat ett flertal ju-jutsustilar och skapade år 1882 en egen ju-jutsustil som först kallades Kano ju-jutsu men som senare döptes om till Kodokan Judo. Omkring sekelskiftet spreds flera olika ju-jutsustilar till västvärlden framförallt till Storbritanien men även USA, Frankrike och Tyskland. En del av dessa stilar var sådana som Jigoro Kano använt som grund till sin egen stil så därför är det idag svårt att bedöma vilken stil som lärdes ut var.

I början bestod judon till största delen av självförsvarstekniker men med tiden minskade självförsvarstänkandet till förmån för dagens tävlingsinriktade judo. Idag ser man ytterst sällan självförsvarstekniker annat än i de gamla katorna som tränas till de högre dan-graderna. Det bör tilläggas att det fortfarande finns ett antal ju-jutsustilar i Japan, en del har sitt ursprung i 1500- och 1600-talets skolor och ofta tränar de samma system som då.

ju-jutsun kommer till sverige

I januari 1908 visades ju-jutsu för första gången i Sverige av sjukgymnasten och boxaren Viking Cronholm som lärt sig ju-jutsu i Sydafrika av en engelsk officer. Viking Cronholm kan med rätta kallas för den svenska ju-jutsuns anfader, han instruerade ju-jutsu ända fram till sin 75-årsdag 1948 men under den svenska budorörelsens framväxt var han overksam. Viking Cronholm dog 1961, ett år efter Svenska Judoförbundets bildande.

Viking Cronholm var inte den ende svensk som instruerade ju-jutsu under 1900-talets första hälft. En del var tidigare elever till Viking Cronholm andra hade sökt kunskap på annat håll. Alla dessa svenskar bidrog till att göra ju-jutsu känt i Sverige men det var genom utländska instruktörer i Judo som den moderna budorörelsen började gro. Först var fransmannen Jacques Rigollet som kom till Sverige 1948. Men det var holländaren Gerhard Gosen som inledde den moderna budons epok på allvar. Bland hans elever fanns 1963 Hans Greger, dagens förgrundsgestalt inom svensk ju-jutsu. 1969 ombildades Svenska Judoförbundet till Svenska Budoförbundet där ju-jutsu blev en egen sektion.

Hans Greger och hans två främsta elever Björn Hornwall och Ingemar Sköld utvecklade svensk ju-jutsu tillsammans från början av 70-talet ända fram till 1986 då Björn Hornwall avled. På senare tid har fler påverkat ju-jutsuns utveckling som idag är den största av de c:a 15 ju-jutsuorganisationer som finns i Sverige.